Säkerhetsbloggen

Resiliens handlar egentligen om samhällets förmåga att snabbt återhämta sig efter en period av stress och motgångar. För att lyckas måste linjen i en akut situation vara konsekvent och den information man ger tydlig. Det är en utmaning för regeringen i vilket land som helst. I synnerhet under en utdragen kris av det slag världen nu upplever.

Listan över faktorer som påverkar återhämtningen kunde göras hur lång som helst.

För ett år sedan hade Finland ett lydigt folk som noga lyssnade på regeringen och myndigheterna. Vissa misstag gjordes och felbedömningar gjordes också. Allt var nytt, osäkerheten stor och faran livshotande. Alla drog åt ett och samma håll.

Livshotande är faran – pandemin – fortfarande. Och det förstår fortfarande de allra flesta.

Men det finländska samhället har blivit mer svartvitt än det var i mars i fjol. Den som ifrågasätter, vill bredda perspektivet och ta med också andra aspekter av hälsa samt ekonomi, löper risken att stämplas som en person som antingen inte förstår hur farlig coronan är. Eller som en bråkmakare.

Denna svartvita motsättning fanns visserligen också i fjol mellan äldre och yngre personer när åldersgränsen 70 infördes – av vägande skäl, förstås – och yngre uppfattade sig själva som närmast immuna.

Sedan kom sommaren och situationen lättade på ett sätt som väckte hopp om att pandemin skulle ge med sig. Förhoppningarna om vaccin som biter på coronan bidrog till att man började se ljuset i ändan av tunneln.

Som vi vet är vi i dag på många sätt tillbaka i ruta ett. Men nu på ett sätt där samma verktyg som man kunde ta till i fjol inte nödvändigtvis fungerar.

Tröttheten tar ut sin rätt. Det gäller sjukvårdspersonalen som har dragit ett tungt lass. Men det gäller också personer i alla åldersgrupper. Och regeringen. Alla har helt enkelt haft ett tungt år bakom sig.

I fjol var det avsaknaden av skyddsutrustning för sjukvårdspersonal och ansiktsmasker som skapade stora rubriker. Det visade sig att alla trodde att det fanns gott om sådana i beredskapslagret – tills glappande gummiband och andra problem avslöjades. Man litade lite naivt på att beställningar skulle levereras punktligt. Men så gick det inte.

I något skede föreslog president Sauli Niinistö en ”knytnäve” för att hantera bristen på skyddsutrustning men det blev blankt nej från regeringshåll.

På sätt och vis kan man förstå den reaktionen i det skedet. Nu, ett år senare dyker presidentens förslag upp ibland och en del har undrat om det ändå inte hade varit en god idé.

Presidentens avsikt med denna ”knytnäve” var att en grupp sakkunniga skulle ta itu med denna enda konkreta sak. Att se till att få fram skyddsutrustningen och ansiktsmaskerna så fort som möjligt, lägga fram ärendet för regeringen som sedan skulle fatta beslut. Att pragmatiskt ta itu med ett konkret problem.

Någon bestående funktion ingick inte i det ursprungliga förslaget.

Som sådan skulle alltså inte ”knytnäven” fungera i dagens läge. Men om modellen hade prövats och fungerat så kunde någonting liknande ha kunnat användas för att att följa upp beställningarna av vaccin.  Beställningar ska kontinuerligt följas upp och en reservplan bör göras upp i tid för att trygga läget ifall den ursprungliga planen inte fungerar.

Det är alltid lätt att vara efterklok. Men man kan – och måste – lära sig av kriser. Jämsides med den dagliga hanteringen av sifferuppgifter om antalet smittade, inlagda på sjukhus, avstängningar och beslut om stöd till företag måste man bli bättre på att blicka framåt. Det gäller att utveckla förmågan att arbeta för hur man ska hantera framtiden. Att kontinuerligt använda erfarenheterna och den kunskap man samlar på sig för att stärka beredskapen inför nästa kris. 

Att koncentrera sig enbart på pandemier och farsoter kan verka motiverat just i denna stund. Men då är man lika oförberedd igen när en kris av annan art dyker upp. Det gäller att vidga synfältet. Och att höja blicken.

Att kombinera presidentens idé om en ”knytnäve” med Storbritanniens lärdomar av pandemin, kunde hjälpa oss att tyda signaler i ett tidigt skede, ge skärpa åt informationen, effektivare hantera det oväntade. Och göra det lättare för samhället att återhämta sig.

Så här lägger premärminister Boris Johnsons regering fram sin vision i den färska säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen (Integrated Review): En ny enhet, ett situationscenter nära regeringen skapas. Detta center ingår som en komponent i förbättrandet av regeringens verktyg för analys, politik och operativa beslut för att bättre kunna bedöma tvärgående risker.

Det nya situationscentret ska leverera aktuell data och snabba analyser, stödja samarbetet mellan alla delar av regeringen och förse beslutsfattare med information. Vidare ska digitala satsningar göras för att kombinera underrättelseinformation med öppen information.

Trots att argumentet för att grunda ett situationscenter vilar på erfarenheterna från coronapandemin är det avsett att stärka beredskapen över lag.

För Finlands del kunde någonting liknande skapas för att möta de utmaningar som följer i begränsningarnas, isoleringens och trötthetens spår. Och detta kunde man ta itu med redan nu. En  ”knytnäve” i fickan, alltså.

Vid det här laget har sjukhusen säkert tillräckligt med skyddsutrustning, vanligt folk har ansiktsmasker och vaccineringarna har kommit igång.

Men lösningar för att hantera risken för utslagenhet och verktyg för att hantera osäkerheten lyser med sin frånvaro. Med fasa följer många med hur det ena företaget efter det andra tvingas slå igen. Häromdagen kunde inte en representant för en stor hotellkedja dölja sin oro över hur de nya restriktionerna ska påverka möjligheterna att överleva.

Återhämtning uppstår inte av sig själv. Det gör inte heller framtidstron. Mer måste göras konkret för att lyckas med bägge.