Säkerhetsbloggen

Toryledaren Theras May förhandlar med nordirländska demokratiska unionistpartiledaren (DUP) Arlene Foster om regeringssamarbete.Plötsligt lyftes alltså DUP fram i strålkastarljuset. Något som inte har hänt så ofta sedan DUP:s färgstarke grundare och förgrundsgestalt Ian Paisley ledde partiet.

Det är inte bara utanför Nordirlands gränser de sex grevskapens partikarta och verklighet ter sig ointressant. För de flesta britter är Nordirland högst värt en axelryckning.

Lycka till, alltså. Kanske det går vägen och de kan åstadkomma någon form av regering som lyckas klamra sig fast vid makten. Men det är en helt annan sak än att regera, som BBC-journalisten Marc D’Arcy påminde oss om i fredags.

Om Theresa May sitter illa till så är det inte mycket bättre beställt med Arlene Fosters popularitet. Fosters dubiösa förehavanden i samband med ett energiprojekt var droppen som fick bägaren att rinna över för Nordirlands andre minister Martin McGuinness från det andra starka partiet i Nordirland, Sinn Féin. McGuinness, som också var svårt sjuk, avgick i januari och meddelade att han inte längre står till förfogande för politiska poster. Han avled i slutet av mars.

Eftersom Sinn Féin inte ersatte McGuinness upplöstes lokalparlamentet i Stormont med nyval i mars som följd. DUP förlorade då sin majoritet i Stormont, vilket ledde till spekulationer om att Foster borde avgå. Men precis som May satt hon kvar. Partiet är visserligen fortfarande störst men har 28 platser mot Sinn Féins 27.

En ny lokalregering har man inte lyckats bilda. Sinn Féin-ledaren Michelle O’Neill beskyller Arlene Foster för att ständigt komma med nya villkor för att samregera. Arlene Foster beskyller Sinn Féin för detsamma.

I det allmänna valet den 8 juni i Storbritannien befästes tudelningen av Nordirland – den östra delens är brittisktroget unionistiskt, den västra republikanskt. DUP ökade antalet platser i Westminsterparlamentet med två och har nu tio platser. Sinn Féin lyckades ta tre platser mer än i det förra valet och har nu sju platser – som partiet redan har hunnit meddela att man inte kommer att fylla. De mer moderata, bland annat det nordirländska SDLP – Nobelpristagaren John Humes parti – förlorade sina tre platser och har nu ingen representation i det brittiska parlamentet.

Väljarna i Nordirland är mer polariserade än någonsin och röstar enligt religösa skiljelinjer: öst protestantiskt, väst katolskt. ”En Balkanisering av Nordirland är ett faktum”, skrev tidningen Belfast Telegraph nyligen.

Det handlar ändå inte enbart om religion. Brexit fördjupade skiljelinjerna, och Sinn Féin sägs nu koncentrera sig mer på Dublin än på London. En återförening av hela Irland har alltid varit Sinn Feins mål. Skillnaden mot de  våldsamma åren är att man vill nå sitt mål utan vapen, med politisk övertygelse. Delvis måste partiet ha lyckats, i lokalvalet var det en första minister från Sinn Féin nästan 29 procent av väljarna ville ha. Det var en ökning på cirka tre procentenheter.

Men brexit är ett orosmoment också för DUP och Arlene Foster. DUP vill att Nordirland förblir en del av Storbritannien men någon EU-gräns – och tullgräns – mellan republiken Irland och Nordirland vill inte heller DUP ha. Om Foster och May lyckas komma överens om att samregera kommer det sannolikt att ha en prislapp. I praktiken betyder det att Nordirland kommer att kunna påverka beslut som gäller för nästan hela Storbritannien – skottarna har en viss självbestämmanderätt.

Det är inte sagt att att detta gagnar Theresa Mays sits och gör den säkrare. För allt handlar inte om brexit, skolor, hälsovård och jobb har en större plats i vardagen.

Det är också meningen att förhandlingarna mellan DUP och Sinn Féin om att bilda en lokalregering i Nordirland ska återupptas efter att parlamentsvalet den 8 juni nu är förbi, det bestämde man när May meddelade om det urtima valet i april.

Onekligen en intressant konstellation om DUP sitter i Mays regering och fortfarande insisterar att få platsen som regeringsledare i Nordirlands lokalstyre – en lokalregering som består av två partier, om de övriga gör som de gjorde senast och väljer att stanna utanför – där det ena blickar mot Dublin och det andra mot London.

En av de tidigare ledarna för IRA och Sinn Féin motsatte sig alla överenskommelser med britterna som kunde innebära att lokalstyret i Nordirland återupprättas. Enligt honom var ett fortsatt kaos den bästa vägen mot en återförening av Irland.

Paradoxalt nog kan han få rätt. För det är möjligt att EU – brexit – blir det starkaste kortet för antibrexitanhängarna i Nordirland. Om inte DUP och Sinn Féin kan enas om att samregera, förblir dörrarna i Stormont låsta och Nordirland får finna sig i att styras från Westminster.

Precis det nordirländarna, oberoende av religion eller partitillhörighet, så länge kämpat emot.

Man ska också minnas att i det så kallade Belfastavtalet från 1998 (som ligger som grund för att självstyret återupprättades i Nordirland) finns en klausul som alla parter, också regeringarna i Irland och Storbritannien, har lovat respektera: om det ordnas en folkomröstning i Nordirland om återförening av hela ön och mer n hälften röstar ja, kommer de sex grevskapen i norr att bli en del av republiken Irland.