Säkerhetsbloggen

Påven Franciskus har alldeles rätt när han säger att Förenta nationerna borde visa mer ledarskap när det gäller att söka lösningar på diplomatisk väg. FN:s dilemma är att världsorganisationens inflytande har naggats i kanterna av dess egna medlemmar. FN fördömer Rysslands olagliga annektering av Krim, de förfärliga attackerna mot civila i Syrien, behandlingen av flyktingar i Europa och Nordkoreas provokativa missilprovskjutningar.

Detta konstateras tyvärr i det närmaste slentrianmässigt.

Det är det skärpta läget mellan USA och Nordkorea som den här gången har fått påven att reagera. Att USA varnade Nordkorea för att göra fler provskjutningar kunde ju inte resultera i annat än att landets ledare Kim Jong-un måste visa att han inte lyder någon. Vilket i sin tur ledde till att USA:s president Donald Trump skärpte tonen ytterligare och satte mer press på Kina för att Kina ska utnyttja sitt inflytande över Nordkorea.

Jag har aldrig räknat hur många FN-resolutioner om ett förbud mot Nordkoreas planer på att utveckla kärnvapen som har godkänts av säkerhetsrådet. Men länge försökte en grupp på en handfull länder, inklusive Kina, Sydkorea, Nordkorea, Japan, USA och Ryssland nå en förhandlingslösning. Det var före den nuvarande nordkoreanske ledarens tid där förhoppningar och besvikelser avlöste varandra.

Tidigt stod det klart att Nordkoreas mål var att nå en position som var så stark att man kunde få USA att gå med på bilaterala förhandlingar. Det har inte lyckats, men det verkar som om ambitionen fortfarande är densamma.

Påvens förslag att involvera länder som Norge för att medla i konflikten är logisk och visar att han länge har följt med skeendena i värdpolitiken. Norge har i tiotals år spelat an aktiv roll på olika kontinenter när det gäller att nå fredliga lösningar.

Vaket USA:s president Donald Trump knappast har gjort. Annars hade han väl själv kommit på tanken.

Kina fördömer Nordkoreas agerande men kommer aldrig att stödja en resolution i säkerhetsrådet om att USA skulle få attackera Nordkorea. Förhandlingar är enda vägen, betonade Kinas utrikesminister Wang Yi häromdagen. Och Kina är ett av de fem länder som har vetorätt i säkerhetsrådet.

FN:s situation är besvärlig. Antonio Guterres, FN:s nuvarande generalsekreterare är känd för sitt starka humanitära engagemang. Hans företrädare Ban Ki-moon var det också, likaså de flesta tidigare generalsekreterarna.

Men när relationerna mellan stormakterna USA och Ryssland är kyliga och också Kina är på en annan linje än USA i många frågor blir säkerhetsrådet en tandlös tiger. Frustrationen över detta har lett till många olyckliga beslut, bland annat den USA-ledda invasionen i Irak 2003.

Medan alla, inklusive stormakterna, gärna när det passar dem själva hänvisar till FN och de beslut som där har fattas, kan de strunta i att agera utan stöd av en säkerhetsresolution. Så skedde inte bara i Irak, utan också 1999 när Nato bombade Belgrad och mål i Serbien, utan grönt ljus från FN.

Det är en farlig väg där FN riskerar bli gisslan i händerna på en handfull länder.

För att FN ska kunna förverkliga sitt ledarskap behövs en större satsning på diplomati och förhandlingslösningar. Norge har visat att de nordiska länderna kan vara en primus motor just i detta avseende.

Kanske det är Norge och de övriga nordiska länderna och inte FN som borde visa ledarskap?