Säkerhetsbloggen

President Donald Trumps beslut att USA ska dra sig ur det multilaterala avtalet om Irans kärnprogram var väntat. Det gör det inte mindre katastrofalt.

Avtalet, som efter nästa två års förhandlingar ledde till resultat sommaren 2015, godkändes av Iran, EU och FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Med rätta kan man därför tala om ett genombrott, inte minst för att det har varit mera regel än undantag att de fem länderna med vetorätt har kunnat enas.

Avtalet är ingalunda perfekt. Visserligen innehåller det begränsningar för Iran bland annat när det gäller antalet centrifuger och mängden av lagrat uran, men begränsningarna är tidsbundna, 10 eller 15 år. Avtalet ger också den internationella atomenergiorganisationen IAEA rätt att genomföra inspektioner i 25 år.

Att Trump slagit dövörat till för den argumentering som Europa genom Frankrike, Tyskland och Storbritannien har lagt fram och istället slagit in på Israels linje kan få följder som är svåra att överblicka. Det handlar nämligen inte bara om avtalet, utan också om den maktkamp om herraväldet i Mellanöstern som har pågått i minst 20 år.

Iran är Israels ärkefiende nummer ett. Det har alla israeliska regeringar varit tydliga med att framhålla. Här ska det inte förhandlas, här gäller det att kuva. Tyvärr är det vanligen vapnen som talar på bägge håll. Och Israel är ingalunda ensamt i sin beslutsamhet, flera andra länder, bland dem Saudiarabien vill inte heller att Iran ska bli den ledande nationen i området. Irans inflytande i Libanon är starkt genom Hizbollah och den olyckliga obeslutsamheten om hur kriget i Syrien borde hanteras lämnade ett vakuum som Iran inte tvekade att utnyttja. Tillsammans med Ryssland har Iran sett till att Bashar al-Assad hålls kvar vid makten.

Genom att blanda sig i kriget vill Iran att skapa en stark militär närvaro i Syrien som vid behov kan användas mot till exempel Israel.

Vi kan förstås gå ännu lite längre bakåt i tiden. Den förre amerikanske presidenten Bill Clinton berättade i sina memoarer hur han och ledarna i Syrien, den nuvarande presidentens far, Hafez al-Assad, och Israels dåvarande premiärminister Ehud Barak, var bara en hårsmån från ett avtal som hade lett till fred mellan Syrien och Israel. Det handlade om att Israel skulle återbörda Golanhöjderna till Syrien i utbyte mot ett fredsavtal. Israel erövrade Golan under sexdagarskriget 1967 och annekterade senare området. Om Assad hade lyckats förhandla tillbaka Golanhöjderna hade han haft den politiska plattformen för att driva igenom ett fredsavtal utan att förlora ansiktet. Syrien hade kunnat påverka Hizbollah i södra Libanon som genomförde raketattacker in på israeliskt område, för Hizbollahs ledare uppehöll sig i Syrien.

Enligt Clinton var förberedelserna långt skridna, det enda som behövdes vara att Barak skulle ta upp frågan under ett möte med Assad i USA som Clinton stod värd för. Det gjorde Barak inte och en besviken och vid det laget allvarligt sjuk Hafez al-Assad åkte hem med oförrättat ärende. Clinton redogör för hur han efteråt frågade Barak varför han inte tagit upp frågan som han lovat. Den inrikespolitiska situationen har ändrats, svarade Barak: Nu har vi så många toppolitiker med rötter i det gamla Sovjetunionen att det inte finns en förståelse för varför ett litet land som Israel frivilligt ska ge ifrån sig en enda kvadratmeter ett område man lyckats komma över.

Så långt alltså Clinton i memoarboken ”My life”.

Men tillbaka till nuet, eller rättare sagt, i går. Israel genomförde den kraftigaste attacken sedan sexdagarskriget och säger att man nu har förstört det iranska krigsmaterialet i Syrien ”till 100 procent”. Attacken var ett svar på iranska raketbeskjutningen från Syrien mot israeliska styrkor, uppger Israel. Styrkan i vedergällningen tyder ändå på att Israel upplever sig starkare än på länge. EU har sagt att Israel har rätt att försvara sig, men det är nog USA:s uttalade stöd som väger mest. Trump är en president i Israels smak, helt enkelt, och Israel har envist försökt dra med USA i konflikten med Iran.

EU och Ryssland har manat parterna till återhållsamhet. Iran har sagt att landet kommer att hålla fast vid kärnavtalet, oberoende av att USA återinför sanktioner. Eller rättare sagt, Irans president Hassan Rouhani säger så. Landets mäktige andlige ledare ayatolla Ali Khamenei vill däremot ha garantier för att EU och Kina inte lämnar avtalet för att Iran ska fortsätta hålla sig till avtalet.

Sådana garantier vågar EU och Kina knappast ge eftersom Trump har låtit förstå att USA kommer att reagera på också företag utanför USA som fortsätter samarbetet med Iran.

Man säger ofta att en tillspetsad situation kan leda till krig även om ingen part egentligen vill det. Vem som vill vad i Mellanöstern, eller rättare sagt, hur långt man är beredd att gå för att befästa sin makt i regionen, är svårt att veta. Och så länge ingen ens nämner förhandlingar är det omöjligt att medla.