Säkerhetsbloggen

Visst väckte det en viss uppmärksamhet när den lilla broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” damp ner i svenskarnas postlådor. ”Ska Finland följa exemplet”, var den fråga som statsminister Sipilä fick sig serverad.

Det tyckte inte Sipilä att var aktuellt. Antingen anser han att finländarna är bättre förberedda sedan förut (jag tror han till och med sade att finländarna nog ”vet” hur de ska agera) eller så betraktar han Finland som mindre utsatt än Sverige för kriser och krig.

En tredje möjlighet är att man i Finland vill ligga lågt så att man inte vill göra någonting som kan uppfattas som provokation i österled. Då är man i själva verket kanske mer ”rädd” än vad man låter påskina. Lite som en upprepning av hur Finland hanterade hot under kalla kriget. Det vill säga, genom att inte låtsas om att de fanns, eller i alla fall att de inte var särskilt aktuella. Man slätar över, åtminstone officiellt.

DN:s säkerhetspolitiska journalist Mikael Holmström(F.1955) inledde sin bok ”Den dolda alliansen” (som utkom i omarbetad upplaga 2015) med ett kapitel där han berättar om hur han själv minns att han som skolpojke läste broschyren ”Om kriget kommer” som distribuerades till alla svenska hem 1961. Den sändes på nytt 1989 – bara några dagar före Berlinmurens fall – men nu bara till riksmediernas nyhetsredaktioner ”som en psykologisk beredskapshöjning”, skriver Holmström.

Ni som liksom jag är gamla nog att minnas 1961 vet att det var den så kallade notkrisens år när Ryssland utövade påtryckning mot Finland. Vi läste om det i tidningarna, det vill säga, det tidningarna kunde skriva. Beredskapen hos folket i krissituationer inskränkte väl sig till de sidor i telefonkatalogen där olika larmljud presenterades samt bland annat instruktioner om att stänga fönster, lyssna på radio för vidare information. Någonting annat i skriftlig väg såg åtminstone jag aldrig. Om myndigheterna i Finland 1961 hade givit ut en likadan broschyr som Sverige så hade det garanterat av Sovjetunionen uppfattats som provokation.

Jag tror att Sipiläs uttalande om att finländarna vet vad de ska göra i en krissituation var riktat utåt: kom inte hit, vi är väl förberedda. Att försvaret och myndigheterna har hög beredskap vill jag tro. Beslutsfattare, journalister och forskare skolas flera gånger om året på den prestigefyllda Försvarskursen. Försvarsgillen av olika slag ordnar skolning. Men när det gäller folket, de som kanske inte i vardagslag är så intresserade av säkerhetsfrågor eller hanterar dem på grund av sitt jobb, är jag inte alls så säker.

Man behöver inte vara en utländsk säkerhetstjänst för att veta hur sårbart vårt samhälle är, till och med jämfört med 1961. Vem har i dag en radio som drivs med batterier och vem har en trådtelefon så att man kan hålla kontakt även om eldistributionen slås ut? Det finns en broschyr med vad man alltid borde ha hemma eller i beredskap – men hur många har skaffat den eller sparat den? Här är det papper som gäller, för datorns och telefonen skärmar är svarta vid en elkris. Glöm Google, Facebook, Twitter och E-post, dem har du ingen hjälp av.

Så jag tror på alternativ tre. Att man än en gång vill släta över, inte bara för att avhålla sig från allt som kan uppfattas som provokation, utan också för att inte piska upp krisstämningarna här hemma. Faran är då att beredskapen stannar hos en insider elit.

Kanske en broschyr kunde vara på sin plats i alla fall.