Säkerhetsbloggen

I mitten av juni publicerades en artikel om varför Finland och Nato borde gå med i Nato (https://www.svd.se/sverige-och-finland-i-nato–det-ar-i-fredens-intresse). I Finland har den förbigåtts med tystnad, som så ofta är fallet när det gäller att försöka få igång en diskussion om Nato.

I Sverige resulterade artikeln i alla fall i en välkommen replik ( https://www.svd.se/enogt–natomedlemskap-forstarker-farlig-tendens) där skribenterna i den första artikeln – inklusive jag själv – fick mothugg för enögdhet.

Vill man peka på någon slags gemensam nämnare för de två artiklarna som representerar ett diametralt olika synsätt så är det att bägge två argumenterar för sin åsikt utifrån fredsperspektivet.  I samband med det planerade toppmötet mellan USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin den 16 juli i Helsingfors har man gärna lyft fram Finlands ”neutralitet” – inom citationstecken, javisst, eftersom Finland ingalunda är neutralt, uppfattas som neutralt eller ens enligt landets politiska linje är neutralt.

Finland är medlem av EU och icke militärt allierat. Finland är noga med att i varje vändning påminna om att ”alla vet” att Finland är en del av väst för EU-medlemskapet är vår livlina till den västliga världen.

Men det hindrar inte att sociala medier svämmar över att euforiska kommentarer om hur det var i augusti 1975 när Finlandiahuset i Helsingfors stod värd för Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa – KSSE, senare omdöpt till OSSE.

Också i andra sammanhang har Helsingfors varit mötesplatsen för amerikanska och ryska presidenter, även om det blev rätt glest mellan gångerna efter att USA:s Bill Clinton och Rysslands Boris Jeltsin träffades på Fiskartorpet 1997.

Det är över 40 år sedan KSSE och över 20 år sedan mötet mellan Jeltsin och Clinton.

Sedan dess har nya stater fötts i Europa och gränser har tyvärr ofta flyttats med våld – Jugoslaviens sönderfall och Rysslands olagliga annektering av Krim för att nämna några exempel.

Historien ska respekteras och där finns lärdomar att hämta. Men det föreligger också en fara i att tro att samma verktyg som fungerade för tiotals år sedan skulle fungera i dag.

Det är på den punkten som den största skillnaden mellan argumenteringen i de bägge artiklarna ligger. Det är naturligtvis ingen som med säkerhet kan göra anspråk på att sitta inne med den enda rätta lösningen, det handlar om vapen, inklusive kärnvapen, men det handlar framför allt om politisk vilja.

Själv ser jag Nato framför allt som en politiska transatlantisk organisation och en del av väst. Ryssland är i dagens läge ett osäkerhetsmoment, om inte ett direkt hot så i alla fall ett land som det är viktigt att följa med. Både kriget i Georgien 2008 och den olagliga annekteringen av Krim 2014 har visat att också en OSSE-medlem – för Ryssland är medlem av OSSE – kan strunta blankt i suveräna staters gränser.

Men hot och utmaningar kan växla i en föränderlig värld, Natos artikel fem har aktiverats bara en gång och då gällde det försvaret av USA och inte av Europa och hade ingenting med Ryssland att göra. I dag är läget ett annat, i Östersjön och i Arktis, där Ryssland om det gäller knappast skulle dra sig för att med militära medel skydda sina ekonomiska intressen. Om tio eller tjugo år är hoten kanske annorlunda.

Det viktiga med ett finskt och svenskt Natomedlemskap är den politiska tyngd de nordiska länderna som en odiskuterbar del av väst samfällt kunde utöva på hur alliansen utvecklas. En trovärdig politisk försvarsallians hotar ingen men värnar om sitt eget territorium och sina egna värderingar.