Säkerhetsbloggen

Under årens lopp har det ofta poängterats att Finland och Sverige ska öka sin beredskap att hjälpa varandra i olika kriser. Det civila biståndet eller den civila handräckningen har inte uppfattats som ett problem.

Finlands beredskap att erbjuda Sverige hjälp med bekämpningen av skogsbränderna som rasar i Sverige skapar  tvivel kring detta påstående. När hjälp äntligen erbjöds gick inrikesministeriet ut med ett budskap som närmast lät som om Finland stått i beredskap från dag ett och nu bara väntade på att Sverige skulle ”acceptera” hjälpen. I själva verket handlade det om att Finland inte ansåg sig ha resurser att hjälpa förrän rätt sent. Inrikesminister Kari Mykkänens (Saml) förklaringar höll inte.

Visst är det lite genant. Visst undrar man lite över begreppet solidaritet. Är det så som många undersökningar tidigare har visat när det gäller finländarnas inställning till att ta emot och ge hjälp? Enligt den parlamentariska försvarsinformationen PFI:s rapporter har man tidigare kunnat se en klar linje. Finländarna vill gärna ha hjälp av Sverige och Norden i fall av kris och krig – men viljan att själva ställa upp för de nordiska grannarna är det lite si och så med.

Detta gällde också övervakningen av Islands luftrum – inget krig, ingen kris och före Rysslands olagliga annektering av Krim 2014. Den nordiska solidariteten överlevde trots all missinformation om att det handlade om Nato. Ändå handlade det om ren patrullering med Hornetplan utan vapen.

Nu är vi där igen. Och den här gången handlade det inte ens om något så kontroversiellt som att skicka jaktplan på civila uppdrag, utan om det som inte borde ha varit ett problem: handräckning vid vad som kunde jämföras vid en naturkatastrof.

Men i grunden handlar det om politisk vilja och nordisk solidaritet. Ingen elegant uppvisning den här gången.