Säkerhetsbloggen

Jämför med hur det brukar låta när svenska, brittiska, amerikanska eller något annat lands ledande politiker blir tillfrågade om Finland borde gå med i Nato eller inte. ”Det är naturligtvis Finlands sak att avgöra”, är standardsvaret. Till och med Rysslands högsta politiska ledning och ryska i Finland verkande diplomater brukar hålla sig till samma formulering – låt vara med ett konstaterande på slutet om att de bilaterala relationerna skulle försämras om Finland verkligen skulle lämna in en ansökan.

Mer direkta åsikter framförs inte officiellt.

Annorlunda är det med Ryssland. Under sin årliga presskonferens i december avrådde president Vladimir Putin Storbritannien från att ordna en ny folkomröstning om ett brittiskt utträde ur EU. Vilket fick förre brittiske utrikesministern – och i tiden en av Labours mest uppskattade politiker – David Miliband att reagera. I ett uttalande sade Miliband, som har stött förslaget om en ny folkomröstning, att ”det är en skymf mot Storbritannien att han (Putin) ska föreläsa för oss om vår demokratiska process”.

Att Ryssland aldrig haft någonting emot att utnyttja splittringar som uppstår inom olika block i väst, inklusive EU, är varken en nyhet eller en överraskning. Och ser man tillbaka på 2018 så visst har utvecklingen gått i en riktning som varit Putin till belåtenhet. Åtminstone när det gäller utrikespolitiken.

Fortfarande sitter besättningen från de ukrainska fartyg som Ryssland beslagtog när de skulle in i Azovsjön genom Kertjsundet fängslade. Ryssland har inga som helst planer på att följa FN:s och EU:s uppmaningar att låta dem återvända till Ukraina förrän de ställts inför rätta.

Ryssland har också nogsamt basunerat ut sina farhågor för att Ukraina ”förbereder sig för ytterligare provokationer”. Så ryska jaktplan har placerats på Krim och Putin har sagt klart ut att Rysslands politik mot Ukraina inte kommer att ändra så länge Petro Porosjenko sitter kvar som Ukrainas president. Som för att ge eftertryck åt denna politik har över 70 ukrainska företag svartlistats i Ryssland och deras tillgångar frysts. Detsamma gäller flera hundra ukrainska medborgare.

Strategin tycks vara att köra ner Ukrainas ekonomi ytterligare – Nord Stream 2 är illa nog, eftersom Ukrainas statsbudget åderlåts ordentligt när den ryska gasen börjar ta omvägen till EU, förbi Ukraina.

Efter de första indignerade protesterna över fartygskapningen i Svarta havet har det blivit rätt tyst. Och de villkor som Tysklands förbundskanlser Angela Merkel ställde för att Nord Stream2 ska byggas klar verkar ha försvunnit in i samma tystnad.

Hur situationen i Syrien, där Ryssland har en avgörande roll, ska utvecklas efter att amerikanerna lämnar de kurdiska områdena återstår att se. Turkiet har sagt att man ska stävja alla kurdiska självstyreambitioner, också på den syriska sidan. Vad som avhandlades mellan Turkiet och Ryssland i Moskva om den saken klarnar så småningom. Men att placera den syriske ledaren Bashar al-Assads trupper för att skydda de kurdiska områdena kan vara som att sätta räven att vakta hönsburen. Assadregimen har inte haft särskilt stor sympati för kurder. Däremot har både den nuvarande envåldshärskaren Assad och hans far inte dragit sig för att ta till kemiska vapen mot folkgrupper.

Sådana allierade kan det vara svårt att hålla i styr.