Säkerhetsbloggen

Splittring gagnar varken EU eller Storbritannien, det vet alla. När resultatet av folkomröstningen i juni 2016 om EU var klar fälldes ändå sporadiska kommentarer som kunde tolkas som belåtenhet över att EU ”äntligen” slapp anpassa sig efter Storbritannien. Det gällde i synnerhet EU:s försvarspolitik som man nu tänkte att skulle ta ett jättekliv framåt när inte britterna envist var där och påminde om Nato.

Hur allvarligt sådana kommentarer var menade kan man diskutera. Men det som stod klart var att ett brittiskt utträde ur EU inte gagnade Europas säkerhet som helhet, Storbritannien är en nation med stark försvarsförmåga. EU:s försvarsfrågor – och kapacitet – vilade länge på axeln Paris-London.

Efter det oändliga roendet och hopandet kring brexit blev det ett rungande nej till det avtal som premiärminister Theresa May lade fram. Sedan hjälpte det inte hur hon än försökte understryka att det avtalet var den bästa utgångspunkten för vidare förhandlingar med EU. Att hon inte var ute helt i ogjort ärende visade förtroende omröstningen om henne kväll. May klarade den och sitter kvar.

Det spekuleras friskt kring de alternativ som nu återstår.Här är en gissning lika god som en annan.

Jag vågar mig på att påstå att ett så kallat hårt utträde – utan någon som helst form av avtal – inte kommer att ske. Turerna i parlamentet verkar signalera åt annat håll: antingen vill man ha en längre tidsfrist, det vill säga töja ut utträdet från den 29 mars med veckor eller månader. Eller så vill man – oppositionen – rädda ansiktet med att tvinga May att på förhand lova att en hård brexit inte kan komma i fråga.

May är en tuff politiker med en otacksam uppgift framför sig. Men är det realistiskt att tänka sig att hon inte skulle ha en plan B? Det tror jag inte, hon måste ha vetat att det avtal som hon presenterade med största sannolikhet skulle röstas omkull.

Nu vill hon att de som inte är nöjda ska komma upp med egna förslag istället för att bara säga nej. Exakt hur May går vidare får vi veta senast på måndag.

Och EU då? Trots alla försäkranden om att det nu är slutförhandlat kan man med fog ställa frågan: är det verkligen så?

Det tror jag inte. I en värld där det ömsesidiga beroendet är så etablerat och så djupt som det är mellan länderna i Europa skulle priset helt enkelt vara för högt.

Den springande punkten gäller gränsen mellan Nordirland och Irland. Genom att stanna kvar i tullunionen med EU kunde saken ha lösts för närvarande. Det ville en del av britterna inte.

Precis som May måste EU ha funderat över en plan B – vilka eftergifter kunde man ännu diskutera? Är det värt att låta ett brexit-avtal stupa på Nordirland-frågan eller kan man hitta en annan lösning, låt vara tillfällig, för att dämpa effekterna?

Förvisso har en hård brexit en säkerhetsaspekt när det gäller fredsavtalet från 1998, det så kallade Belfast-avtalet. Men en hård brexit gäller också alla brittiska medborgare i EU-länderna och EU-medborgare bosatta i Storbritannien. Plus de ekonomiska konsekvenserna.

Det är förståeligt att EU inte vill skapa ett prejudikat som skulle stimulera de krafter i andra EU-länder som talar för ett utträde ur EU. I ärlighetens namn kan man säga att inte alla länders utträde skulle påverka EU i samma mån som Storbritanniens. Men man måste också förstå att alla medlemmar är lika viktiga för EU när det gäller att främja fred och enhet. Militär kapacitet är viktig, men det är på styrkan i öppna och demokratiska samhällen med likartade värderingar som samhällets resiliens vilar.

Det är där kärnan i EU:s styrka och existens ligger. Det är också där Europas och Storbritanniens styrka och existens ligger, eftersom beroendet är ömsesidigt.

Och precis därför ser jag ingen annan lösning än att brexit sker genom någon form av avtal, låt vara att det kan bli svagt och urvattnat.

Det tror jag faktiskt också att de flesta i det brittiska parlamentet förstår. Precis som alla förstår att civilsamhällets sårbarhet är en allvarlig säkerhetsrisk.