Säkerhetsbloggen

Sverige, Finland och Europa. Det var rubriken för Hanaholmens HAnalays-seminarium i dag, tisdag.

En av de stora utmaningarna är hur medlemsländerna ska få sin röst hörd inom EU. Detta är ingenting nytt och utrikesminister Timo Soini (Blå) rörde sig inom ett område som han själv alltid har hållit högt uppe på agendan: om folk inte röstar är det inte folkets fel, utan politikernas.

Vackra ord om att väljarna ska återfå känslan av att de och deras åsikter har en betydelse. Men till pudelns kärna kommer man inte:

Många EU-länder har inom sina gränser autonoma regioner: Åland i Finland och Katalonien i Spanien, bara för att nämna två exempel (antalet är flera tiotal). Hur hörs deras röster (och nu handlar det inte om styret för 25.000 på Åland eller 7,5 miljoner i Katalonien, utan om väljarna, individerna)?

För i grunden handlar det om samhällets säkerhet. Om inte medborgarna  – också inom autonoma områden inom nationalstaterna – upplever att de kan påverka, förlorar de intresset eller reser sig mot moderstaten – och EU – i bitter protest.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström tog upp det bredare perspektivet, försvarssamarbete och militära förmågor. Hon påminde om att om Storbritannien lämnar EU så innebär det inte att landet lämnar Europa.

Men också hon tog upp de övriga utmaningarna, det bredare säkerhetsperspektivet och klimatförändringen (finns det över huvud taget någon politiker i dag som inte likt ett mantra upprepar klimatfrågorna?).

Precis som Soini valde hon att inte ta upp frågan om det interna problem som EU inte kommer att bli kvitt förrän unionen tar itu med frågan om hur de autonoma områdena bättre ska kunna göra sin röst hörd.

Hur dilemmat ska lösas vet ingen. Inte ens om det över huvud taget kan lösas.

Så medlemsländerna sitter runt den heta gröten utan att våga sätta sleven i den av rädsla för att skålla hela unionen.

Ändå är det en säkerhetsfråga. Missnöjda medborgare – väljare – är lätta offer för populistiska strömningar och trollfabriker.

Ryan Heath, politisk redaktör för tidskriften Politico Europe – själv australiensare men vars familj på mödernet hade rötter i Hangö – ville påminna om banden mellan folken i västvärlden.

Heath är stationerad i Bryssel och räknar precis som Soini med att populistiska nya partier kommer att ta röster av etablerade äldre partier. Han ser ett mer fragmentiserat styre i Bryssel efter EU-valet i sommar där EU-skeptikerna kan få en större roll än hittills. Han ser också en större målmedvetenhet bland dem när det gäller att ändra EU inifrån – en stor utmaning för unionen.

Och trots det band mellan folken i väst Heath tog upp i början, stannade hans fokus vid olikheter i kultur och kring frågor där åsikterna går skarpt isär.

Och han räknar upp flera alternativ:

Vill vi ha ett sömnigt Europa? Trevligt, konservativt och behagligt?

Eller är det dags för ett feministiskt Europa? Är det dags att placera kvinnor på topposter inom EU?

Eller ett nordiskt Europa? Som är underrepresenterat när det gäller toppositioner. Dags för Carl Bildt eller Alexander Stubb?

Ett Europa med Nederländerna – som försöker bli det nya Storbritannien – i ledningen? Mera nationella röster?

Koalitions Europa? Där posterna delas på bredare basis.

Men inte heller Ryan Heath nämner regionerna och den destabiliserande effekt som som missnöjet bland väljarna i dessa områden kan ha på unionen.

Vilket innebär att det finns en befogad oro för att den existerar en tystnad – eller blindhet – när det gäller att gå till grunden med att röja undan hindren för engagemang på väljarnivå.