Säkerhetsbloggen

”Iran måste göra sig av med sina ledare”, sade USA:s president Donald Trump på en presskonferens i tisdags. Tidigare har han hotat Iran med ”utplåning” om krisen eskalerar och det blir krig.

Iran har konstaterat att de diplomatiska vägarna mellan USA och Iran är ”permanent stängda”. Medan fokus låg på Trump, Irans president Hassan Rouhani och Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei reste Trumps rådgivare John Bolton till Israel och USA:s utrikesminister Mike Pompeo till Saudiarabien. I Bahrain stod  Trumps svärson Jared Kushner värd för ett ”fredsmöte” mellan Israel och Palestina – utan att ta med den politiska frågan om två stater på agendan. Palestiniernas ledare Mahmoud Abbas meddelade redan inför mötet att palestinierna inte kommer att delta.

Så vad är då kopplingen mellan USA, Iran, Israel, palestinierna och Saudiarabien? Helt enkelt den att Israel och Saudiarabien kommer att göra allt som står i deras makt för att se till att Israels ärkefiende Irans makt i området ska minska. Och som vi vet har de ett starkt stöd i USA.

Om – eller borde man säga när? – USA anfaller mål i Iran kommer Israel och Saudiarabien kanske rentav att stödja amerikanerna.

För att det inte ska bli alltför enkelt har Ryssland redan reagerat med att säga att man tycker att de amerikanska reaktionerna på att Iran sköt ner en drönare förar veckan är överdrivna. Om USA skulle söka stöd hos FN:s säkerhetsråd för att militärt anfalla Iran skulle det inte bli grönt ljus från de fem permanenta medlemmarna med vetorätt.

Däremot fördömde FN:s säkerhetsråd nyligen enhälligt attacken mot de två tankfartygen för en tid sedan. USA säger sig ha klara bevis för att det handlade om ett sabotage från Irans sida.

Att se den eskalerande krisen enbart på axeln USA-Iran är att blunda för en verklighet som är betydligt mer komplicerad än så.

En ny milstolpe nås redan i morgon, den 27 juni. Iran har meddelat att då kommer landet att överskriva de gränser för anrikat uran som gällde enligt avtalet 2015 som Trumpadministrationen skrotade.

”Ingen mer Obama, ingen mer Kerry”, twittrar en övermodig Trump, kanske mest som ett inlägg i sin kampanj för att bli återvald för en andra period i Vita huset.

Men ändå. Om Bolton och Pentagon hade fått som de ville hade mål i Iran redan beskjutits i helgen. Planen var i luften, besluten fattade – men Trump ändrade sig i sista minuten.

Kanske det största hoppet helt paradoxalt ändå står till Trumps oberäknelighet. Även om den andra sidan av slanten handlar om att denna oberäknelighet innebär de största riskerna för ett krig som har alla förutsättningar för att sprida sig i Mellanöstern och få oanade konsekvenser också på annat håll.