Säkerhetsbloggen

Vägen över bergen från Sarajevo till Srebrenica var isig och hal. Det var januari 1996 och konvojen med FN-sändebudet Elisabeth Rehn med tiotals journalister i släptåg tvingades stanna på grund av en olycka längre fram.

Men fram kom vi. Störtade in i ett tidigare snabbköps källare medan glassplittret krossades under våra fötter. Här skulle vi hitta inlåsta muslimska män och pojkar, hette det. Men det var tomt. Senare fick vi höra att allt var ett redigerat skådespel för internationella medier och FN-personal. Det hade funnits flera tillställningar före den vi deltog i.

På begravningsplatsen låg de begravda vars kroppar man hade lyckats hitta och identifiera. Den elfte juli 1995 tvingades holländska FN-soldater gå med på att den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic skilde åt kvinnor och barn från män och pojkar. Kvinnorna fördes till Tuzla, männen och pojkarna till områden där de avrättades. Exakt hur många som fick sätta livet till vet man inte med säkerhet, men både Internationella Röda Korset och FN räknar med att det handlade om cirka 8000 människor.

Srebrenica var en så kallad skyddad FN-enklav så det som hände borde aldrig ha fått ske. Men kriget i Bosnien var en enda lång räcka av förödmjukande av FN – fredsövervakare som kedjades fast som levande sköldar vid radiomaster och andra eventuella mål. Dåvarande FN-generalsekreteraren Boutros Boutros Ghali bad förgäves om fler FN-soldater och länge vägrade också Nato ingripa på FN:s begäran. FN-soldaterna i Srebrencia var helt enkelt för få.

Serberna har alltid hävdat att händelserna den 11 juli 1995 föregicks av flera våldsdåd mot och mord på serber i området, något som inte har kunnat bestyrkas och som inte står i någon som helst relation till massakern i Srebrenica. Men samtidigt är det sant att också serber utsattes för förföljelse och etnisk utrensning. Kort efter Srebrenica tömdes Krajina i Kroatien i augusti på sin serbiska befolkning. Många placerades i Kosovo därifrån de igen drevs ut 1999.

Händelserna som är förknippade med Jugoslaviens sönderfall har fallit i glömska. De sex delrepublikerna – Serbien, Kroatien, Slovenien, Nordmakedonien, Montenegro och Bosnien-Herzegovina – är i dag självständiga stater, erkända av alla. Kosovo som var en del av Serbien har inte erkänts som självständig stat ens av alla EU-länder, eftersom dispyten mellan Kosovo och Serbien är olöst. Serbien betraktar Kosovo som en autonom republik inom staten Serbien.

Detta påverkar Serbiens och Kosovos medlemsförhandlingar med EU om medlemskap. Och utgör fortfarande en säkerhetsrisk för freden i Europa.