Säkerhetsbloggen

Demonstrationer mot regeringens – presidentens – hantering av covid-19 krisen har drivit folk ut på gatorna i Serbiens huvudstad Belgrad. Ändå säger presidenten, Aleksandar Vucic, att han inte har följt den strikta linje som de kinesiska rådgivarna förespråkat.

Men handlar det egentligen om covid-19? Delvis, säkert, men knappast helt och hållet. Folkmassor utanför parlamentet är ingen ovanlighet i Serbien när folket vill protestera är ingen ovanlighet. Men omfattningen och de långvariga demonstrationerna är ändå iögonenfallande. Missnöjet med Vucics styre, som upplevs som auktoritärt, har ökat. Ändå – eller kanske just därför – tog hans parti Serbiens Progressiva Parti en hem en jordskredsseger i parlamentsvalet nyligen. Valdeltagandet var nämligen blygsamt och oppositionen uppmanade väljarna att bojkotta valet.

Vucic har sina politiska rötter i Slobodan Milosevics era. Han var informationsminister under kriget 1999 och Natos bombningar av Serbien. Hans linje mot journalister var hård och han uppges ha varit inblandad i mordet på en av Serbiens mest prominenta journalister Slavko Curuvija 1999. Curuvija rapporterade kritiskt om Serbiens förtryck mot etniska albaner i Kosovo.

Vucic var också länge en beskyddare av den bosniensserbiske generalen Ratko Mladic. Vucics parti var ursprungligen Serbiens Radikala Parti, vars grundare och frontfigur är Vojislav Seselj. Seselj dömdes till tio års fängelse för krigsförbrytelser men hade vid det laget suttit inburad i Haag så länge i den utdragna rättsprocessen att han inte behövde återvända till fängelset. (Seselj var temporärt frigiven i väntan på domen och hade återvänt till Belgrad för cancerbehandling).

Vucic lämnade Seseljs parti 2008 och anslöt sig något senare samma år till Serbiens Progressiva Parti som hade grundats av en annan utbrytarpolitiker från Seseljs parti, Tomislav Nikolic. Vucic efterträdde Nikolic som Serbiens president 2017.

Vucic och Nikolic hamnade på kollisionskurs med Seselj och Radikala partiet på grund av EU och Serbiens integration i unionen, som både Vucic och Nikolic har sett som viktig. Vucic har också senare sagt att han är förfärad över händelserna i Srebrenica. I en tv-intervju 2012 sade han öppet att han ändrat åsikt på många punkter och inte längre omfattar planerna på ett ”Storserbien”. – Jag är stolt över att jag ändrat åsikt och också vågar medge det, sade Vucic som då var premiärminister.

Men valet av Vucic till president resulterade i protester och farhågor om att Serbien höll på att återvända till ett mer totalitärt styre. Sedan slutet av 2018 har tusentals serber givit sig ut på gatorna och beskyllt Vucic och hans tidigare parti (som klarat sig bra i parlamentsvalen) för korruption. Alla påståenden om att Vucic försöker befästa sin ställning som envåldshärskare har Vucic avfärdat som ogrundade. Under hans tid som premiärminister och president har ändå pressfriheten inskränkts.

Den största frågan för Serbiens EU-medlemskap är frågan om Kosovos ställning som är olöst. I den tredje och sista delen av denna Balkan-trilogi tar jag upp förhandlingarna med EU.