Säkerhetsbloggen

EU kan knappast tina upp isen mellan Belgrad och Pristina. Frustrationen kommer att öka, inte bara i Serbien och i Kosovo, utan i hela regionen. Det säger Timothy Less, forskare vid Cambridge Universitys geopolitiska forum. Less har också tjänstgjort som diplomat på Balkan.

Less, som har publicerat flera analyser kring disintegrationen i länderna på Balkan – Serbien/Kosovo – Bosnien-Herzegovina/Republika Srpska och Nordmakedonien – uttalade sig för den serbiska nyhetsbyrån Tanjug i samband med förhandlingarna mellan Serbiens president Aleksandar Vucic och Kosovos premiärminister (sedan 3 juni i år) Avdullah Hoti i Bryssel.

Enligt Less kunde en ändring av gränserna i utbyte mot EU-medlemskap vara den enda pragmatiska lösningen för att Serbien skulle erkänna Kosovos självständighet. Både Frankrikes president Emmanuel Macron och Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz har sagt att om Serbien och Kosovo kan komma överens sinsemellan om hur gränsen skulle ändras så kunde Frankrike och Österrike eventuellt godkänna arrangemanget. Men Tyskland och en del andra länder – Less specificerar inte vilka – står benhårt fast vid att gränserna inte får ändras. Också när förbundskansler Angela Merkel i sinom tid får en efterträdare är det högst osäkert om Tyskland ändrar åsikt.

Denna delning av Kosovo – som inte var en självständig republik inom det forna Jugoslavien, utan en del av södra Serbien – är ingen ny idé. När Serbiens president Slobodan Milosevic försattes i en allt trängre position på grund av Belgrads förtryck mot kosovoalbanerna i söder, ett förtryck som förvärrades på 1990-talet, dök idén upp som alternativ till att utsättas för Natos bombningar 1999. Också senare har Serbien ibland framkastat idén om att en del av norra Kosovo – Kosovo Metohija som Serbien kallar ”sin” del av området – kunde införlivas med Serbien.

Att Serbien signalerar en skillnad mellan olika delar av Kosovo kom fram också under förhandlingarna i Bryssel. Enligt den serbiska nyhetsbyrån B92 sade Vucic att man diskuterat saknade personer och interna flyktingar. Vucic sade att av 220.000 interna serbiska flyktingar finns 177.000 i Kosovo Metohija, 16.000 på andra håll i Kosovo och resten i centrala Serbien.

Men ekvationen är inte enkel. Enligt nationalistiska kosovoalbaner borde ”östra Kosovo”, det vill säga Presevo, Medvedja och Bujanovac i södra Serbien bli en en del av Kosovo, eftersom en stor del av invånarna är etniska albaner. (En av dem som hållit hårt på ett ”Stor-Albanien” är Hotis företrädare, Albin Kurti).

Problemet med gränsförflyttningar är inte heller begränsat till Serbien och Kosovo. Flera länder med Tyskland i spetsen befarar därför att en gränsjustering mellan Serbien och Kosovo skulle öppna Pandoras box på Balkan och leda till liknande krav i Bosnien-Herzegovina och i Nordmakedonien. Det är förstås inte säkert att denna ”automatik” skulle sättas igång, men omöjligt är det inte, trots att Less argumenterar mot detta.

Men den som har stått på stränderna till Drina i Serbien och betraktat lekande barn i vattnet på andra sidan – Republika Srpska i Bosnien-Herzegovina – som varit så nära att man kunnat urskilja mönstret på deras badbyxor, inser hur artificiell gränsen egentligen är.

Däremot är det lätt att följa Less när han argumenterar för att EU:s låsta position leder till att lokala aktörer i de berörda områdena intensifierar sina relationer med Ryssland, Kina och Turkiet.

Å andra sidan passar det frusna läget EU bra eftersom Serbien, Kosovo och de andra länderna som hoppas på att bli EU-medlemmar måste genomföra också en rad andra reformer.

För närvarande håller också USA en låg profil och också detta passar EU bra åtminstone så länge som Donald Trump är president. Men i längden fungerar konceptet inte. Om inte EU klarar av att lösa problemen på Balkan kommer amerikanerna att återinträda på arenan.

Så gick det när Jugoslavien började upplösas, under kriget i Bosnien och 1999 när USA tog en synnerligen aktiv roll i konflikten mellan Belgrad och Pristina.