Säkerhetsbloggen

Han kastade sig in i taxin utanför hotellet i Belfast. Så var vi då på väg, John Hume och jag. Hume hade precis träffat förhandlartrion bakom Belfastavtalet, förre statsministern Harri Holkeri, den kanadensiske officeren John de Chastelain och den amerikanske senatorn George Mitchell och var nu på väg för att träffa representanter för sitt eget parti, det moderata nationalistiska SDLP innan han skulle åka vidare hem till Derry – Londonderry.

Taxiresan och intervjun med denna mycket speciella nordirländska politiker i januari 1998 – Belfastavtalet slöts på långfredagen 1998 – fyllde mig med blandade känslor. Jag visste redan en hel del om John Hume. Han var den som hade ägnat praktiskt taget hela sitt liv åt att arbeta för fred och försoning i Nordirland – och i förlängningen på hela ön. Född och uppvuxen i Derry och med ett fritidshus precis bakom gränsen inne i Donegal ”ifall det skulle bli så kärvt att man måste lämna Nordirland”, sade han åt mig halvt på skämt, trodde han benhårt på att man genom att förbättra vanliga människors ekonomiska villkor, skapade den enda vettiga grunden för bestående fred. Född 1937 med allt vad det innebar av krig och fattigdom – sedan delningen av Irland 1921 var klyftan mellan protestanter och katoliker närmast en ravin – var han med om att skapa han det första kreditprojektet som gjorde det möjligt för dem som bankerna inte var intresserade av att bevilja lån eller för dem som inte kom åt de brittiska fonderna för husbygge att skaffa sig en ordentlig bostad.

John Humes tro på nätverk och samarbete förblev orubbat och han skämdes inte över att kallas idealist – ibland till och med naiv idealist. Han har kallats ”den irländska politikens Nelson Mandela”. Den tid han satt i EU-parlamentet, från 1979 till 2004 använde han mycket av sin energi till att skapa kontakter både i Europa och i USA. Presidenterna Jimmy Carter och Bill Clinton samt senator Edward Kennedy var personer som han kunde kalla sina vänner.

Han var också den som tillsammans med en katolsk präst, Alec Reid, i hemlighet arbetade för att den irländska republikanska gruppen IRA skulle lägga ner sina vapen och för att Irlands och Storbritanniens politiska ledning skulle kunna enas om en fredsprocess tillsammans med de nordirländska partierna. John Hume talade med Sinn Féin-politikern Gerry Adams när Adams ännu var i högsta grad en persona non grata i Storbritannien på grund av sina kopplingar till IRA. Det brittisklojala partiet DUP med pastor Ian Paisley i spetsen kallade John Hume för IRA:s knähund och också många andra var skeptiska till Humes, som de tyckte, alltför milda linje mot de hårdföra republikanerna. Både Sinn Féin och DUP spelade en viktig roll för att Befastavtalet skulle bli av. Men den politiska makt de har i dag hade de ännu inte 1998, utan det var de mer moderata partierna SDLP och UUP som tog ledningen.

(John Hume och UUP-ledaren David Trimble erhöll Nobels fredspris 1998 för sina insatser för freden i Nordirland.)

Så den här dagen i januari 1998 trodde jag alltså att jag skulle möta en dynamisk person som från första ögonblicket utstrålade kraft och beslutsamhet. Ingenting kunde inte ha varit mer fjärran. Det var en äldre mörkhårig man med lite slitet utseende som klev in i taxin. Svettdropparna glänste som små pärlor på hans panna och med jämna mellanrum putsade han sina glasögon. Men när han svarade på mina frågor och redogjorde för sitt arbete under flera decennier var det en annan man som trädde fram. Blicken bakom glasögonen skärptes och han var noga med nyanserna. Han var mycket tydlig. Hume var historiker men kanske just därför insåg han tidigt att det ständiga tillbakablickandet inte leder någon vart, eftersom stridande parter sällan kan enas om vilket år som var år noll. Då är det bättre att utgå från en filosofi som utgår ifrån att framtiden inte behöver se ut som det förflutna gjorde och arbeta för detta istället. Den lite hopsjunkna gestalten rätade på sig och rösten fick ny kraft.

Efteråt fick jag veta att John Hume upprepade gånger under årens lopp tagits in på sjukhus för stressrelaterade symptom. Hans hustru och barn som politiskt stödde och arbetade för honom försökte få honom att slå av på takten. Men för en person som John Hume var det uppenbarligen omöjligt, vilket också minnesskrifterna efter hans död i måndags, den 3 augusti 2020, har tagit upp. Officiellt lämnade han politiken först i början av 2005, men vid det laget tröt redan hans hälsa. John Hume led under sina sista år av demens. Han blev 83 år.

Varför då denna efterskrift inom ramen för Säkerhetsbloggen?

Kanske i ett försök att följa Humes exempel och blicka framåt. Helt enkelt för att John Humes arv är värdefullt att förvalta. Hans fasta övertygelse om att respekten för de mänskliga rättigheterna och behovet av att acceptera olikheter är grunden för all bestående fred samt hans totala avståndstagande från med vapenmakt framtvingade lösningar gäller inte bara för Nordirland utan universellt.

Han ägde dessutom förmågan att kombinera detta med pragmatiska lösningar. Detta hade sina rötter i ett tidigt minne i hans barndom.

John Hume deltog då tillsammans med sin far Sam Hume i ett möte där flaggorna vajade och Nationalistpartiet vädjade till publikens känslor för ett enat Irland. Sam Hume såg att sonen John påverkades av ropen och flaggorna och varnade sonen för att någonsin ge sig in detta. Och då John frågade varför, var pappans svar: därför att du inte kan äta en flagga.

”Det var min första lektion i politik och den lärdomen finns kvar. Politik handlar om rätten att existera – rätten till liv – mat på bordet och tak över huvudet. Det spelar ingen roll vilken flagga du sveper om dig när du står i de arbetslösas kö eller när du tvingas emigrera till ett annat land för att förtjäna ditt uppehälle. En flagga bör symbolisera hela samhällets enhet. Den borde aldrig användas som ett partipolitiskt eller någon enskild grupps (eng.:sectional) emblem.”(Hume, A New Ireland, 1996)