Säkerhetsbloggen

Många tror att det bara är en tidsfråga när Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko tvingas lämna makten ifrån sig. När detta kommer att ske vågar ingen säga. En försiktig tippning är att det kommer att dröja länge.

Ännu försiktigare blir tongångarna när det gäller den oundvikliga frågan: vad kommer sedan? Oppositionen sägs vara splittrad.

”I Belarus har man inte vetat vad politisk frihet och mänskliga rättigheter innebär, men på något sätt har man levat som i Herrens byxficka, om man nu kan använda ett sådant uttryck när det gäller tidigare sovjetiska delrepubliker”skrev Jussi Konttinen i sin kolumn i Helsingin Sanomat i veckoslutet.

Konttinen pekar på landets skyddade ekonomi som bygger på billig rysk olja och gas – låt vara att Ryssland har höjt energipriserna. Landets industri, ett arv från Sovjetunionens tid, har klarat sig fram till i dag. Bnp per invånare är fortfarande betydligt högre än i Ukraina, även om skillnaden har minskat.

Mycket av detta kan vara förklaringen till att Lukasjenko har lyckats klamra sig fast vid makten så länge. (Det är ju också något många har undrat över länge. Diktatorns stadiga grepp om folket är varken nytt eller obekant).

Nu verkar en förändring oundviklig. Men det tror inte alla. Ser man tillbaka på tidigare fruktlösa försök till resning kan man förstå skeptikerna.

Ingenting är ändå som förr. En ny generation har vuxit upp och har sina egna krav. Covid-19 har visat att kravet på en global lösning för ett globalt problem i allra högsta grad är någonting konkret. Och, som Konttinen påpekar, också ekonomin har försämrats på grund av de höjda priserna på rysk olja och gas. Alla länder knäar under coronaoket.

Belarusierna värnar om en egen identitet.  Detta trots att en förening med Ryssland dykt upp då och då. Ett alternativ som Lukasjenko ibland talat varmt för. Rysslands intresse har däremot varit svalt.  Förslaget stöds inte heller av belarusierna själva.

Identitetsmedvetenheten har också inneburit ett ihärdigt arbete – i synnerhet bland belarusier i exilen –  för att få namnet ändrat från Vitryssland till Belarus. På senhösten 2019 lyckades det när Sverige rekommenderade Belarus i stället för Vitryssland. Den vitröda flaggan som oppositionen använder är ett annan uttryck för att det är dags för någonting nytt och fritt.

En sak är ändå klar. En lösning för Belarus är inte möjlig utan Rysslands medverkan. När Lukasjenko talar om ”Natotrupper vid gränsen” kan det vara bra att komma ihåg att Ryssland och Belarus bildar ett statsförbund och har gemensamt försvar. Ryssland drar sig antagligen för att skicka ryska soldater till gatorna i Minsk, trots löften om militär hjälp. Hellre ser man antagligen att Lukasjenko själv skulle sköta smutsjobbet. 

Kan Lukasjenkos förestående besök i Moskva handla om att Ryssland vill få den bångstyrige belarusiske ledaren att inte i onödan vifta med ryska sablar? Kommer Ryssland att ta till konceptet ”små gröna män” enligt modell från Krim? Kanske inte men Ryssland är innovativt när det gäller att hitta den nisch där man bäst ser till sina egna intressen.

Och det är inte i Rysslands intresse att Belarus frigör sig helt och hållet.

Det här förstår också EU. Den bästa lösningen skulle vara en förhandlingslösning där både EU och Ryssland skulle vara med. Inte över belarusiernas huvud, utan tillsammans med dem.

Detta gäller även om scenariet med rysk militär hjälp skulle förverkligas. Varken Lukasjenkos eller Putins vapen är en lösning på sikt.

Belarus får inte bli ett Syrien i Europa.