Säkerhetsbloggen

När Tysklands förbundskansler Angela Merkel nämnde att förgiftningen av den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj kan leda till att det rysk-tyska gasledningsprojektet Nord Stream II aldrig blir färdigt vill många hävda att politiken har tagit över ett rent ekonomiskt projekt.

Tala om skygglappar. Politik och i synnerhet säkerhetspolitik har varit en relevant faktor från början. Inte bara när det gäller Nord Stream II utan också dess föregångare, Nord Stream I.

I det fallet har Finlands linje varit unik. Och är det fortfarande.

Det är bara i Finland som regeringarna tidigt slog fast att projektet inte har en säkerhetspolitisk aspekt. Det handlar om ekonomi och enbart om ekonomi, hette det. Bara miljöaspekten, om det var tryggt att sänka ner gasrören på havsbottnen som gällde. När det blev grönt ljus på den punkten var det fritt fram.

Lokalt hurrade man, gasledningarna gav jobb åt till exempel säkerhetspolitiskt viktiga Hangö och hamnen i Koverhar.

Sverige och Danmark var på en annan linje från början. Bägge länderna slog fast att det handlade om säkerhet, utrikespolitik och försvar. Den aspekten måste beaktas. Detta gäller i synnerhet Nord Stream II och förklaringen är enkel: Rysslands olagliga annektering av Krim 2014.

I Ryssland gör man ibland saker helt enkelt för att man kan. Och vill visa att man kan. Det må sedan gälla territoriella eller ekonomiska intressen. Eller om att röja obekväma politiker ur vägen på ett sätt som ska avskräcka andra.

Sverige krävde att gasledningen dras längs en annan linje än man ursprungligen tänkt. I december 2016 avstyrde den svenska regeringen Region Gotlands planer på att hyra ut hamnen i Slite. Slite hade använts för att bygga Nord Stream I men 2016 blev det stopp för Nord Stream II. Orsaken var att försvarsmakten och Sveriges ÖB inte ville att något annat land ska ha tillgång till en infrastruktur som försvarsmakten betraktar som väldigt viktig för landets försvar på sikt. Nord Stream II styrdes till hamnen i Karlshamn istället.

I juni 2018 gav Sveriges regering grönt ljus för projektet. Tyskland och Finland hade redan tidigare sagt ja.

I ett uttalande för Sveriges tv sade dåvarande närings- och innovationsminister (sedan 2019 inrikesminister i regeringen Löfven 2) Mikael Damberg att bolaget Gazprom får sex år på sig att avsluta arbetet och att arbetet kommer att övervakas. Damberg upprepade att Sveriges regering har en kritisk syn på projektet men att man har utgått från svensk och internationell lagstiftning. Regeringen har då bedömt att Sverige som kuststat inte kan säga nej.

Gasledningen går genom ryskt, finskt, svenskt, danskt och tyskt vatten. I Danmark drog beslutet längst ut och ledde också till en skärpning av en lag som antogs 2017. Den nya lagen gav danska folketinget rätten att inlägga veto mot för gasledningen med hänvisning till säkerhets- och utrikespolitiska skäl. Ursprungligen skulle Nord Stream II nämligen ha gått genom danskt territorialvatten.

Danska Energistyrelsen gav i fjol tillstånd att dra gasledningen sydost om Bornholm. Detta område ligger i Danmarks ekonomiska zon, men utanför danskt territorialvatten.

Danmarks regering beklagade energistyrelsens beslut men hänvisade till FN:s havsrättskonvention . Frågan är administrativ, sade regeringen efter beslutet. Men underströk att EU inte borde importera mera gas från Ryssland.

Den ryska statskontrollerade gasjätten Gazprom står bakom Nord Stream-projektet. Men en rad europeiska energibolag, däribland brittisk-nederländska Shell och tyska Uniper – med kopplingar till Fortum – är involverade.  Om man vill gå ännu längre tillbaka i tiden, till Nord Stream I, landar man i intressen som förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder och Finlands tidigare statsminister Paavo Lipponen hårt drivit på.

De baltiska länderna och Ukraina har konsekvent motsatt sig Nord Stream-projektet. De ser en fara i att Ryssland kunde använda sina ekonomiska intressen – inklusive gasledningen – som ett utrikespolitiskt vapen. I Ukrainas statsbudget slår gasledningen ett stort hål den dagen när den ryska gasen börjar flöda längs också Nord Stream II och inte längre är lika beroende av att ledas genom Ukraina till resten av Europa.

Alla dessa argument mot Nord Stream II har funnits redan länge. USA har motsatt sig Nord Stream II och hotat med sanktioner mot de europeiska bolag som är med i projektet. På sätt och vis har president Donald Trumps impopularitet i Europa hjälpt dem som vill släta över de amerikanska hoten. De har kunnat avfärda hoten om sanktioner som Trumps ”påhitt”.

Men USA var kritiskt redan långt innan Trump tog plats i Vita huset.

Svårare blev det när Angela Merkel, ledare för Tyskland, den ledande nationen inom EU, kastade fram möjligheten att hela Nord Stream II kanske måste begravas. Orsaken är förgiftningsskandalen  där Aleksej Nalvalnyj uppenbarligen fick i sig giftet novitjok gömt i en tepåse. Att det handlar om just detta gift har bekräftats av laboratorier i Tyskland, Frankrike och Sverige.

Tyskland har i hårda ordalag uppmanat Ryssland att undersöka fallet Navalnyj och återkomma med en redogörelse. Ryssland pekar finger åt väst och säger att det är Tyskland som inte vill dela med sig av informationen. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs framträdanden på tv har varit så tydliga att en sak är klar: Ryssland kommer aldrig att erkänna någon som helst inblandning i fallet Navalnyj.

Så kommer  detta att stoppa Nord Stream II? Knappast. Enligt en analys i tyska Frankfurter Allgemeine (FAZ) finns det knappt ett enda exempel när någonting liknande skulle ha stoppat ett politiskt-ekonomiskt projekt. Knappast är vi heller i ett läge där Tyskland eller EU vore redo att frysa ner relationerna med Kreml ytterligare.

Däremot har FAZ antagligen rätt i att kostnaderna för att bygga Nord Stream II kommer att öka.

Den krassa sanningen är att det skulle behövas någonting ännu större än mordförsöket på en rysk oppositionspolitiker för att projektet skulle stranda för gott.

Men här finns det viktiga lärdomar att hämta. Den gäller oberoende av hur det går med Nord Stream II.

Nord Stream var aldrig ett enbart ekonomiskt samarbetsprojekt. Det enda kriteriet som Finlands regeringar har använt för att utverka ett ja till Nord Stream – I och II – var i grunden fel. Det handlade aldrig om enbart miljö. Det handlade från början också om säkerhet och försvar.

Att med facit i hand påstå någonting annat är att blunda för verkligheten. Sådan politik har inget land råd med.

Att det var så måste alltså alla Finlands regeringar ha varit medvetna om. Att man offentligt påstod någonting annat var politik. En kortsynt, föga trovärdig politik. Och inte särskilt samnordisk heller, för den delen.

I förlängningen handlar det om också andra projekt där den ryska staten har en framträdande roll.

Ryska Rosatom är delägare i – och byggare av – Fennovoimas kärnkraftverk i norra Österbotten som ska stå färdigt 2024. Bland annat Mark Galeotti, känd Rysslandsforskare, sade i mars 2019 till tidningen Ilta-Sanomat (16.3.2019) att Fennovoimas kärnkraftverk genom sin teknologiska kapacitet kommer att utgöra en allvarlig säkerhetspolitisk risk för Finland. Galeotti säger att det inte handlar om att Ryssland kunde använda kärnkraftverket som någon slags påtryckningsmetod när det gäller energitillförseln. Galeotti ser snarare projektet som en slags carte blanche för olika klandestina operationer i den ryska statens regi.

På andra sidan Bottenviken har man inte heller sett projektet med blida ögon. Men tillsvidare är rösterna för svaga för att nå över rapporteringen på den östra sidan av viken.