Säkerhetsbloggen

Den 14 december 1995 skrev serben Slobodan Milosevic, bosniaken Alija Izetbegovic och kroaten Franjo Tudjman i Paris under det multilaterala fredsavtal som skulle sätta punkt för kriget i Bosnien som rasat sedan 1993.

Avtalspunkterna hade man kommit överens om tidigare under förhandlingar i Dayton under den amerikanske fredsmäklaren Richard Holbrooks ledning.

Omedelbar fred blev det ändå inte. Bara ett par veckor in på det nya året steg jag ombord på ett Antonov-plan i Zagreb och flög till Bosniens huvudstad Sarajevo. Jag skulle landa på Sarajevos flygplats och ta vägen runt höga murar av sandsäckar medan Elisabeth Rehn, FN:s specialsändebud som var med på samma plan tillsammans med an adjutant, skulle ta en rakare väg till mottagningskommittén. Den ville jag undvika.

Det var en trist och gråmulen dag. Ingen passkontroll, FN hade tagit över transporterna luftvägen mellan Zagreb och Sarajevo. Ingen terminal i funktion. Några militärplan var de enda på hela flygfältet.

Jag lyckades hitta min värd i Sarajevo, en Röda kors-delegat som jag skulle få bo hos och som kommit för att möta mig. Han var en av de få som hade en telefonlinje ut ur landet och hade också en tv-apparat. Det här var före det utbyggda mobilnätets tid. Och 1995 fanns det inte ens gatubelysning i Sarajevo. Men varje kväll lyckades man lysa upp ytterligare en gata. Och så en till. Och en till.

Det var en bräcklig fred från början. Och, som det skulle visa sig, ingen egentlig lösning på krigen på Balkan. På kullarna runt den bosniska huvudstaden fanns de bosnienserbiska styrkorna kvar. Tillsammans med ett par andra finska journalistkolleger skulle vi kura ihop och ännu springa i skydd av korrugerad plåt längs gator dit de bosnienserbiska styrkorna kulor ännu kunde nå oss. Trots avtalet.

Men det blev bättre dag för dag. En dag öppnades bron till de områden av Sarajevo som serberna hade kontroll över. Vi passerade de italienska FN-soldaterna – med en plym fäst i hjälmarna – som kontrollerade övergången. Lehtikuvas fotograf Martti Kainulainen var med på resan och var den som kom på att vi skulle gå upp i våningarna på bostadshusen och ringa på på måfå hos folk.

Vi hamnade i ett vardagsrum där hälften av den fina ekparketten var uppriven. Den hade behövts för att värma bostaden, för det var svinkallt. Runt ett bord i vardagsrummet satt några rätt berusade bosnienserbiska soldater. Frikostigt räckte de flaskan med ”slivo”, plommonbrännvinet åt oss. ”Nu har vi inget att göra”, sade de med hjälp av den som behjälpligt kunde översätta från serbiska till engelska.

Å andra sidan trodde de att sysslolösheten var övergående.

Och det skulle visa sig att de hade rätt.

Indelningen i Republika Srpska och den bosnisk-kroatiska federationen var ingen bra lösning. Men 1995 den enda politiskt möjliga.

En av fredsavtalets undertecknare var Serbiens president Slobodan Milosevic, trots att Bosnien hade en egen serbisk ledare, Radovan Karadzic. Men Karadzic var vid de laget persona non grata och tvingades ge över sitt mandat till Milosevic. Senare skulle Karadzic hävda att han godkände arrangemanget i utbyte mot ett löfte av Holbrooke själv om att Karadzic inte skulle hamna i FN:s krigstribunal för det forna Jugoslavien.

Som Natos suveräne informationsansvarige Jamie Shea brukade träffande säga: varje konflikt behöver en bov, en hjälte och ett offer.

Serberna – både bosnienserberna och serbiska serber – fick axla bovens roll, en etikett som de inte ens ännu blivit kvitt. Hjälten blev Nato som bara några månader tidigare motvilligt hade svarat på FN:s vädjan om hjälp och bombat de bosnienserbiska ställningarna uppe på kullarna. Offerrollen orkestrerades skickligt av Izetbegovic och också Tudjman.

I själva verket var hela denna trio av Balkanledare ibland boven, ibland hjälten och ibland offret. Hänsynslösa politiska spelare som ibland ingick avtal inbördes, ibland spelade ut någon mot en annan.

I slutändan var det ändå bara Milosevic och Karadzic som hamnade inför rätta i Haag, Milosevic på grund av händelserna i Kosovo som eskalerade till krig 1998 men som redan då hade pyrt i tio år.

FN tog över ansvaret för Bosnien men enligt det nya konceptet var de militära styrkorna inte de traditionella blåbaretterna med FN-emblem, utan en multinationell militär styrka, Ifor, ledd av Nato led. Några år senare överläts ansvaret åt EU och detta blev unionens första i sitt slag.

Den första finländska bataljonen kom att ingå i de styrkor som tog över kontrollen av Doboi i norra Bosnien och kallades ”byggnadsbataljon”, eftersom man betonade återuppbyggnaden 1996.

Det var ändå här grunden lades till det koncept som gäller än i dag. Ett paradigmskifte, om man så vill. Från fredsbevarande övergick man till att också fredsframtvingande i vissa fall är acceptabelt.

Från Sarajevo kunde vi inte åka till Doboi, så vi tog planet tillbaka till Zagreb. Vi var inte många i Herkulesplanet. Och när vi flög över områden i Bosnien som ännu inte betraktades som säkra, stod det ett par soldater i full mundering vid fönstren på bägge sidor med fingret på avtryckarna, redo att skjuta tillbaka.

Väl framme i Zagreb sammanstrålade jag enligt avtal med kollegan Hannu-Pekka Laiho från Apu. Vi hyrde en bil och körde längs Kroatiens gräns , in i norra Bosnien. Över amerikanernas så kallade Arizona bridge där egentligen bara militärfordon fick passera. Vid inresan hamnade vi tack vare en dansk befälhavares hjälp i en konvoj av pansar- och militärfordon så det var inte ett problem. Men när vi på natten skulle tillbaka från Doboi var vi ensamma. De amerikanska soldaterna förbarmade sig i alla fall över oss och lät oss passera.

När jag kom hem till Helsingfors drabbades jag av en lite speciell form av posttraumatisk stress. ”Sarajevos ros” kallades det avtryck på gator, husväggar och andra mål som granatsplittret åstadkommit. Nu gick jag på gatorna hemma i stan och konstaterade nästan mekaniskt”där är fönsterrutan hel, och där och där…och inga avtryck i husväggen, på trottoaren, ingen ”Sarajevos ros” och…” Ett telefonsamtal till en god vän, vi knäckte en flaska vin medan jag fick berätta och min egendomliga bokföring över spår efter ett krig. 

Flera år senare skulle jag flyga över Sarajevo i en Nato-helikopter. Under den tid vi tvingades cirkla mellan de höga bergen i väntan på att barnen som spelade fotboll på planen där vi skulle landa tog sig i säkerhet (matchen var på hälft så det dröjde ett tag) noterade jag att nästan varje byggnad hade ett nytt tegeltak. I sin fräschhet ropade tegelpannorna ut sitt budskap om att där efter flera år av bittra strider ännu nyligen varit ett hål.

Nya tak. Ärr efter ett krig som ännu inte är glömt.