Säkerhetsbloggen

Enligt Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist är det ingen god idé att föra in en så kallad Nato-option i Sveriges linjering för försvaret 2021-2025. Efter att Sverigedemokraterna nyligen öppet tog ställning för att en Nato-option skrivs in officiellt, har förslaget nu en majoritet i riksdagen bakom sig. Den svenska regeringen säger däremot nej. Tidigare har bland annat utrikesminister Ann Linde tagit avstånd från en Nato-option med motiveringen att den skulle påverka Sveriges säkerhet negativt. I en intervju med Hultqvist som Yle sände i måndags fick hon stöd för sin åsikt.

Hultqvist säger till Yle att den säkerhetspolitiska balans som råder i Norden har utvecklats under en lång tid. Om något av länderna börjar rucka på detta och tillföra nya element skapar det oro och frågor väcks om linjen håller på att ändras, menar Hultqvist.

Som motargument kunde man anföra att med tanke på Finlands och Sveriges integrerade militära samarbete kunde ju en uttalad Nato-option i bägge länderna vara en del av denna samordning.

Varför är en Nato-option en mer eldfängd fråga i Sverige än i Finland, kan man fråga sig. Hultqvist säger att i Finlands fall har den funnit med redan länge för att betona att man gör sitt eget val och därmed ändras inte balansen. Sverige däremot har en lång tradition av neutralitet bakom sig och en aktiv formulering skulle innebära en förändring.

Visst var det den nya situation som uppstod i samband med Sovjetunionens sönderfall som gav Finland en chans att markera en större frihet i förhållande till grannen i öster. Och också sin tillhörighet till väst.

Sedan dess har skrivelsen hängt med. Man kan fråga sig – som undertecknad ibland har gjort – om inte hela skrivelsen är onödig? En så kallad Nato-option innebär ju inga garantier för att en ansökan skulle bifallas av Nato. Varje självständigt land har dessutom rätt att söka medlemskap i Atlantalliansen utan dylika formuleringar. Inga ”optioner” i världen innebär att ett enda steg närmare ett Nato-medlemskap skulle ha tagits.

Kanske Finland också ville gardera sig mot eventuella försök på sikt att skriva in en motsatt formulering? Att man ändå var rädd för att situationen kunde skärpas på nytt? Mot bakgrunden av Rysslands agerande sedan 2014 och det skärpta läget i Finlands närområden kan man säga att det ingalunda var en obefogad rädsla.

Hultqvists egentliga oro gäller ändå Finlands ställning om Sverige bestämde sig för att ansöka om medlemskap i Nato. Detta skulle ändra balansen i hela Skandinavien och sätta oerhörd press på Finland, som har en lång gräns med Ryssland, understryker han i intervjun.

Den bedömningen är han ingalunda ensam om. Hiski Haukkala, professor i internationell politik vid Tammerfors universitet, säger samma sak i sin bok Suuren pelin paluu (Det stora spelets återkomst), som utkom tidigare i år.

Lite tillspetsat kunde man säga att Sverige utgör den största säkerhetsrisken för Finland, skriver Haukkala. Med detta menar han att en svensk ansökan om medlemskap i Nato skulle inverka direkt på Finlands säkerhetspolitiska situation. Det vore inte i Finlands intresse att ensamt stanna kvar i gråzonen mellan Nato och Ryssland. Vill man svänga på saken så innebär det väl då att Finland är ett hinder för eventuella ambitioner för Sverige att i något skede lämna in en medlemsansökan till Nato? Redan nu finns det säkerhetspolitiskt sakkunniga i Sverige som talar för att Sverige inte bör ”vänta på” Finland, även om också Nato-anhängarna är noga med att understryka att den optimala lösningen skulle vara att Finland och Sverige samtidigt skulle lämna in varsin ansökan.

Gränsen mellan Finland och Ryssland uppfattar Haukkala lite annorlunda än Hultqvist: den fysiska gränsen är inte mer än en öppning i naturen. Det är de beslut som tas och de reaktioner som skapas utifrån hur gränsen uppfattas, som är avgörande för hur politiken utformas. Att också Haukkala förespråkar att Finland och Sverige även i framtiden borde hålla sig utanför Nato men ändå utgöra en integrerad del av ett bredare västeuropeiskt område överraskar knappast någon. Haukkala var en tid president Sauli Niinistös rådgivare. Det säger också en hel del om hur gränsen uppfattas, både i Ryssland och i Finland.

Trots alla försäkranden om att ett integrerat samarbete utan bindande ömsesidiga försvarsgarantier är den bästa vägen för Finland och Sverige kan man inte undvika att lägga märke till en viss oro. Vissa saker som Sverige gör verkar om och om igen ge anledning till att misstänka att det kan gå med Nato-medlemskapet som det gick med EU. Där blev Sverige inte kvar ”som Finlands gisslan” (Haukkalas formulering) utan skickade in sin ansökan 1991 genom ett snabbt beslut. Tänk om det går lika med Nato? Om och om igen har man på svenskt håll bestämt avvisat alla sådana möjligheter. Men att övertyga på ett sätt skulle hindra tvivlet att ibland dyka upp verkar svårt.

Enligt Haukkala fick dessa minnen ny näring när USA:s tidigare vice president Joe Biden sensommaren 2016 besökte Sverige. Biden förkunnade i direkta ordalag riktade till Rysslands president Vladimir Putin att Sverige är ”okränkbart område”.

Det finns ett avsiktsavtal om militärt samarbete mellan Finland, Sverige och USA men Bidens ord ledde till att många i Finland undrade om Sverige nu utöver detta fått bilaterala säkerhetsgarantier av USA.

Det integrerade militära samarbetet mellan Finland och Sverige har alltså hög prioritet i bägge länderna. Tvära kast som skulle rucka på detta är inte i sikte. Men gäller detta också för all framtid?

Samhällen förändras ständigt. Det är mer troligt att en svensk försvarsminister med anknytning till Finland och som är bekant med vårt lands historia ser saken ur ett annat perspektiv än en person med helt annan bakgrund skulle göra.

Varken Hultqvist eller Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen tycker att tiden är mogen för ett bindande försvarsavtal mellan Finland och Sverige. Men egentligen kunde man lika gärna säga att läget just nu kanske ändå är så gynnsamt det kan bli: vi övar tillsammans, lagändringar som gör det lättare att bistå varandra vid en konflikt har genomförts i bägge länderna och bland folket är stödet stort. ”Inga små steg, utan stora kliv”, sade Hultqvist när den strategi som ligger till grund för allt detta lanserades i Stockholm i mitten av februari 2015.

Många kliv har tagits. Men om det inte är politiskt möjligt att nu ta steget ut eller ens diskutera saken kan man fråga sig vad man egentligen väntar på? Finland och Norge har alltid sneglat mot Sverige medan Sverige alltid har riktat blicken mot USA, sade visst Nordenexperten Johan Strang. Vilket ytterligare skulle förklara varför intresset för ett försvarsförbund mellan Finland och Sverige verkar vara så mycket större i Finland än i Sverige. Kanske det skulle vara bättre att säga rent ut att detta nog inte är realistiskt ens på sikt.

Och därmed hänger frågan om ett Nato-medlemskap envist kvar. Oberoende av om det finns uttalade ”optioner” eller inte.