Säkerhetsbloggen

Folk och Försvars årligen återkommande Rikskonferens saknade inte dramatik trots att den i år ordnades virtuellt på grund av corona-läget.

Om man nu sedan kan kalla Nato-frågan dramatisk. Den hänger envist kvar. Men på grund av att en majoritet av de svenska riksdagspartierna nu vill att en ”Nato-option”, det vill säga möjligheten för Sverige att söka medlemskap i Atlantalliansen slås fast officiellt, togs frågan upp av de socialdemokratiska ministrarna. Regeringen Löfven tar klart och tydligt avstånd från idén. Utrikesminister Ann Linde kritiserade skarpt de riksdagspartier som ställde sig bakom förslaget. Enligt henne försämrar det Sveriges säkerhet. På samma linje var partikamraten och försvarsministern Peter Hultqvist. Vi vill inte signalera någonting som kan uppfattas som förändrad säkerhetspolitik, sade han och varnade för den effekt också små tillagda ”pusselbitar” kan få.

En så kallad Nato-option – som Finland haft inskriven i varje regerings säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse sedan mitten av 1990-talet – för inget enda land närmare ett Nato-medlemskap. Detta gäller självfallet också Finland och Sverige. Men man kunde argumentera för att det bara är naturligt att också Sverige som en del av det integrerade militära samarbetet med Finland tar i bruk en liknande formulering, eftersom båda betonar vikten av samarbetet med Nato.

Visst är det också en politisk markering och kunde uppfattas som att Finland och Sverige tar ett första litet steg i riktning mot en också mer integrerad utrikespolitik – vilket ingetdera landet vill. Så är den knappast avsedd att vara och så uppfattas den knappast heller i Finland. Men man kommer inte undan att det är ett politiskt om än blygsamt steg i den riktningen. Och båda har varit noga med att betona det pragmatiska, inte det politiska, när det gäller det militära samarbetet.

Farhågorna för att Nato-optionen skulle föra Sverige närmare Nato är ändå knappast det som ger Löfvens regering huvudvärk. Motståndet mot ett Nato-medlemskap i Sverige är fortfarande starkt, även om det har minskat. En liknande trend har man kunnat se i Finland. I Sverige har en försiktig ökning i stödet för ett Nato-medlemskap setts tydligare än i Finland. Men det är andelen obeslutsamma som har ökat mest i bägge länderna.

Det är osannolikt – för att inte säga omöjligt – att Sverige skulle lämna in en medlemsansökan till Nato utan socialdemokraternas stöd. Dessutom stöder inte heller SD ett svenskt Nato-medlemskap även om partiet nu sällade sig till de övriga oppositionspartierna och stödde Nato-optionen. För SD:s del handlade det mer om ett försök att göra sig regeringsdugliga den dagen det kan bli aktuellt med ett maktskifte.

Det är regeringens oro för hur den den svenska förutsägbarheten gällande militär alliansfrihet ska uppfattas, även om ingenting i grunden förändrats. Kanske också för att det kunde ge anledning för till exempel Ryssland att utnyttja i sitt eget syfte.

Helt ologiskt är resonemanget inte. Tänk bara vilka signaler det skulle ge om Finland plötsligt skulle lämna bort Nato-optionen. Utan tvekan skulle också detta uppfattas som en förändring i utrikespolitiken. Som att Finland fjärmar sig från väst.

Sedan hjälper det föga att om och om igen påminna om att Finland och Sverige står lika långt från ett Nato-medlemskap som förr, oberoende av vilka optioner som skrivs in i redogörelser och beredningar. Eller lika nära, om man hellre vill se det så.

Varje land som har ett stöd bland folket för att söka medlemskap i Atlantalliansen och uppfyller dess villkor, kan fortfarande göra det. Detta gällde för Sverige utan en Nato-option. Och skulle ha gällt också Finland, även om Nato-optionen aldrig tagits i bruk.