Säkerhetsbloggen

En gemensam linje bland politiker som leder utrikespolitiken är en självklar och grundläggande del av hur folket upplever säkerheten i samhället. Det är säkert de flesta överens om.

I utrikespolitiken förutsätter det därför att presidenten och regeringen har en gemensam syn på vilken Finlands linje är i olika frågor. Den grundläggande linjen finns inskriven i regeringsprogrammet och i den Utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen.

President Sauli Niinistö ville avblåsa den diskussion som kom igång efter att han i kritiska ordalag reagerat på att statsminister Sanna Marin varit först ute med att offentligt i Finlands namn kräva den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyjs frigivande. Marin krävde att Navalnyj skulle friges i en tweet på morgonen efter att Navalnyj gripits efter att han återvänt till Ryssland i mitten av januari. Presidenten ställde samma krav några timmar senare.

Presidentens irritation gällde alltså inte budskapet i sig, utan tågordningen. Enligt honom hade det nämligen inte förekommit några som helst diskussioner innan statsministern tryckte iväg sin tweet. Statsministern sade å sin sida sade att hon uppfattat att det hade funnits en kontakt mellan bägge parters stab och att presidenten var införstådd.

Förstås kan man resonera som så att Sanna Marin borde ha dubbelkollat, i synnerhet som Ryssland ligger mer inom presidentinstitutionens revir än statsministerns. Då kan man också argumentera för att presidenten borde vara den som först kommer ut med Finlands åsikt i frågan Navalnyj.

Men riktigt så enkelt är det inte. I Statsrådets Utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse, daterad 29.10.2020, står det bland annat så här: ”Respekt för och främjande av de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättstatsprincipen utgör värdegrunden för Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska verksamhet. Finland främjar de mänskliga rättigheterna som medlem av EU, bilateralt och i multilaterala forum.” (redogörelsen, 4.3.1).

Finlands utrikespolitiska linje är i hög grad knuten till EU:s linje i vilken fråga som helst. Också när andra EU-länder vägrade träffa Rysslands president Vladimir Putin efter den olagliga annekteringen av Krim 2014 var president Sauli Niinistö noga med att vara i ständig kontakt med både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och andra EU-ledare och hålla dem underrättade när han ville värna om de bilaterala relationerna med ett av Finlands grannländer. Självfallet har detta varit och är fortfarande en balansgång och har ibland väckt frågor. I det stora hela har det ändå fungerat.

Men statsministern leder EU-politiken. Då infinner sig frågan om man kan kräva av statsministern att hon ska vänta tills presidenten har kommit ut med sitt ställningstagande i en fråga av den typ som aktualiserades genom gripandet av Navalnyj? I synnerhet när hon följer skrivningen om de mänskliga rättigheterna i utrikes- och säkerhetspolitiken och när flera EU-länder redan hunnit kräva hans frigivning?

För nu var det ju inte saken i sig det handlade om. Utan om vem som ska ha första ordet.

Att det brast i informationsgången mellan de två kanslierna verkar klart. Men i sak gjorde det det inte – och det är betydligt viktigare. Att den utrikes- och säkerhetspolitiska linjen höll.

Just därför hade det kanske varit klokare av presidenten att inte uttrycka sig som han gjorde. Nu gav det bara vind i seglen åt dem som vill hävda att relationerna mellan presidenten och statsministern är dåliga. Gärna påminde många då om hur det var i våras när presidenten föreslog en ”coronanäve” som statsministern snabbt avfärdade bland annat med motiveringen att beslut kräver att man axlar också ett politiskt ansvar.

Mera måttliga kommentarer fälldes av dem som ville förklara stormen i vattenglaset med personernas generationsskillnad.

Presidenten kunde hade valt att ta upp saken med statsministern utanför offentligheten. Då hade det inte väckt frågor om det trots allt råder olika uppfattning i sak om hur frågan Navalnyj  ska hanteras. Kanske Niinistö insåg vartåt det barkade och valde att snabbt sätta punkt för spekulationerna. Det var klokt av honom. För i sak är presidenten och statsministern överens.

Keeping up appearances är en populär brittisk tv-serie som handlar om huvudpersonen Hyacinths strävan att till varje pris upprätthålla en oklanderlig fasad och sopa undan mindre brister.

Serien brukar locka till skratt. Men ibland kan det vara bra att göra som Hyacinth och hålla god min utåt, i synnerhet när grunden inte har några sprickor.