Säkerhetsbloggen

Egentligen var det ganska lätt för militärt icke-allierade Finland och Sverige att hantera Nato-frågan under Donald Trumps tid i Vita huset. Trumps oberäknelighet och plötsliga svängar noterades noggrant av både medlemmar och partnerskapsländer. USA uppfattades som rentav ointresserat av Europa.

Detta minskade också trycket på Finland och Sverige att på allvar diskutera ett eventuellt Nato-medlemskap. Men samtidigt kunde man notera en ökning av obeslutsamma i galluparna om hur finländarna ställer sig till medlemskapet. Och i Sverige vände vindarna när Sverigedemokraterna stödde förslaget på att också Sverige i likhet med Finland skulle anta en så kallad Nato-option. 

Nyligen publicerade Sten Tolgfors, försvarsminister 2007-2012 i den av Moderaterna ledda regeringen en rapport där han kritiserade den flora av olika beskrivningar av den säkerhetspolitiska linjen som har använts sedan 2014 i utrikesdeklarationer och regeringsförklaringar och också i 2020 års Totalförsvarsproposition.

Han säger att detta har skett ”utan föregående bred politisk förankring”, vilket enligt honom har skapat osäkerhet kring Sveriges säkerhetspolitik.

Tolgfors tar fasta på att en majoritet i riksdagen vill någonting annat än regeringen. Detta gäller också frågan om Nato-optionen. Därför ”behöver regeringen bjuda in partierna till samtal om den säkerhetspolitiska linjen och dess beskrivning i syfte att nå en överenskommelse som en majoritet står bakom”.

Tolgfors understryker att man i samtalen borde ta upp också bilaterala försvarssamarbeten och gemensam försvarsplanering. Också förhållandet till Storbritannien och hur landet omfattas av den nationella solidaritetsförklaringen borde klargöras, anser Tolgfors som 2013 övergick till näringslivet.

Utifrån sett verkar Tolgfors förslag inte särskilt svåröverkomligt. Sveriges röd-gröna regering har med försvarsminister Peter Hultqvist i spetsen kraftigt betonat både bilaterala och multilaterala försvarssamarbeten. Samarbetet med Finland är här i unik position, men Hultqvist underströk på den årliga Rikskonferensen att Sverige vill öka samarbetet också med Norge, Danmark och Storbritannien – samt med Nato.

Ökad aktivitet också på finländskt håll kan noteras. Enligt Helsingin Sanomat ägnades Finland och utrikesminister Pekka Haavisto uppmärksamheten under ett Nato-möte i onsdags. Det var naturligtvis Haavistos möte med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov som intresserade Nato-ambassadörena, men också andra frågor: Etiopien, Sudan och cyber- och hybridhot stod på agendan.

Haavisto besökte Sudan och Etiopien i egenskap av EU-representant och sitt möte med Lavrov anses Haavisto ha klarat av med heder. Haavisto lyckades med att framhålla EU:s synpunkter bättre än unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik Josep Borrell som träffade Lavrov bara några dagar tidigare.

På EU:s stats-och regeringschefers möte i veckan förband sig unionen också att stärka partnerskapet med FN, Nato och regionala partner. Vidare väntar man sig tydligen också en hel del av samarbetet med USA:s nya administration.

Det verkar alltså som om Natos europeiska axel i den transatlantiska alliansen fått nytt liv efter att Joe Biden tagit plats i Vita huset. 

Samtidigt kan man tolka både Hultqvists och Tolgfors betoning av bilaterala försvarssamarbeten och gemensam försvarsplanering som att man är väl medveten om att fokus för USA:s del till stor del ligger på Kina och Stillahavs-området. Denna medvetenhet finns också i Finland.

Det ena utesluter förstås inte det andra. Ett starkt europeiskt försvar i form av ett nätverk mellan europeiska stater stärker också Nato. Det är ändå viktigt att om och om igen upprepa att den enda försvarsorganisationen är den som har den transatlantiska länken, det vill säga Nato.

Ett stärkt försvarssamarbete inom EU handlar däremot uttryckligen om krishantering när unionen handlar gemensamt. Detta samarbete kan utökas genom att länder med gemensamma intressen ökar möjligheterna för gemensam försvarsplanering och gemensamt agerande i alla situationer, också krig.