Säkerhetsbloggen

Ibland säger en fråga mer än svaren. I en undersökning om finska väljares inställning till ett finländskt Nato-medlemskap ställdes följande fråga: ”Om statsledningen skulle bestämma sig för att stödja ett Nato-medlemskap, skulle du då vara redo att stödja medlemskapet i en folkomröstning?”. (HBL 15.7.2019) Detta sätt att ställa frågan tror jag att skulle kännas väldigt främmande i Sverige.

Men i Finland är den typisk. Den har också en positiv och en negativ aspekt. Den positiva handlar om att finländarna anser att de som så att säga har betalt för att sätta sig in i dessa frågor också gör det. Och att man litar på sina förtroendevalda.

Den negativa aspekten är samma sak omvänt, intresset för att verkligen sätta sig in säkerhetspolitiska frågor och fakta som hör ihop med dem är lamt. Det kan också handla om arvet från den tiden när Finland inte var självständigt – och i viss mån från kalla krigets tider och finlandiseringen.

Och svaret då? Javisst, det bekräftade ungefär antaganden som tidigare gjorts om att Finland skulle gå med i Nato om statsledningen klart och tydligt skulle förorda ett Nato-medlemskap: de Nato-negativas andel minskade avsevärt, från 51 procent till 43 procent nej-sägare.

Vi är verkligen ett folk mellan väst och öst.