Säkerhetsbloggen

Kanske Barack Obama hade gjort klokt i att låta bli att någonsin säga att gränsen för USA:s del går vid användningen av kemiska vapen i Syrien. Tänker man som Ryssland tycks göra spelade han oppositionsgrupperna i händerna. Ryssland har synbarligen lyssnat på Bashar al-Assad. Den syriska regeringen säger nämligen att attackerna utfördes i områden som oppositionen håller på att kontrollen över och i rena desperationen utförde attacken för att dra in USA i kriget.

Frågan om hur de i så fall kom över sarinet som nu bevisligen användes är obesvarad. För att inte tala om hur de har den expertis och det material som behövs för att genomföra attacken. Finns det femtekolonnare inom Assads styrkor? Har han faktiskt full kontroll över landets kemiska vapen?

Och var finns vapnen? Enligt amerikanska underrättelsekällor finns det drygt 40 platser av vilka 19 lär vara lokaliserade. Trafiken över gränsen till Irak vore också bra att veta lite mer om.

Det är med stigande spänning man väntar på om Assad ska leverera det som krävs inom denna vecka.

Obama hade rätt på en viktig punkt när han sade att det inte är han som har dragit gränsen vid användningen av kemiska vapen i krig, utan det internationella samfundet. Det vill säga vi alla.

Det betyder att man inte i det oändliga kan kräva ”full säkerhet” om vem som utförde attacken. Den hundraprocentiga säkerhet som efterlyses kommer aldrig att fås. Oppositionen är dessutom så splittrad att den högra handen inte nödvändigtvis vet vad den vänstra sysslar med. Oroväckande rapporter om att oppositionen inte leds av demokratisträvanden utan av grupper med helt andra mål gör inte saken bättre.

Betyder det då att vi ska avvakta i det oändliga? Nej. FN måste få tillgång till vapenlagren oberoende av i vems händer de är. Det betyder ”boots on the ground”, hur man än vänder på kakan. Inte bombningar, men nog en internationell insats i någon form. Att låta de stridande parterna ta ansvaret för FN-team är en absurd tanke. Provokationer vore minst lika lockande som någonsin en amerikansk presidents uttalanden.

Den mest skriande bristen är avsaknaden av en helhetsplan där humantära aktioner och aktörer ställs i centrum.